Omsorgsbrev

Några skriver nyhetsbrev, andra skriver kunskapsbrev – och jag vill skriva omsorgsbrev. Här kommer ett omsorgsbrev om julen.

Mina egna julminnen

Det lackar mot jul, en högtid som jag har blandade känslor inför. Julen väcker både ljusa och mörka minnen, och skillnaderna blir ofta extra tydliga just då – i allt från umgänge till ekonomiska förutsättningar.

Mina barndomsjular var fina. Vi firade oftast hemma i Kil med min mormor Astrid och hennes sambo Bror. Vi var sällan fler än sex personer, även om det hände att vi firade med kusiner någon enstaka gång. Jag minns hur min kompis Håkan och jag tyckte att det var konstigt att vi inte kunde leka som vanligt på julafton. Hans pappa Bosse var förövrigt den finaste tomten av alla tomtar jag mött. Och hur andra kompisar ”åkte runt” till flera ställen under dagen. En gång sa någon: ”Vad skönt att slippa åka runt. Jag skulle också vilja vara hemma på julafton.”

En viktig tradition var att klä granen den 23 december medan skinkan griljerades. Idag gör vi det annorlunda – granen kläs oftast en vecka innan julafton, för vi njuter mer av den före än efter jul. Skinkan brukar dock sparas till den 23:e.

Sedan kom julen 1997, året då min mamma dog. Julen blev aldrig densamma efter det. Petter och jag började fira på olika sätt – ibland bara vi två i vår lägenhet i Majorna, ibland med vår vän Peter. När barnen kom, började även svärmor och svågern fira med oss ibland. Efter flytten till Kil har vi firat jul med min pappa och hans sambo, både hemma och i Häljeboda. Och ibland har vi firat jul utomlands – i Indien, på Kuba – eller i fjällstugor med familj och vänner.

Reflektioner om julen

Varför är det så viktigt att fira jul just den 24 december? Det känns ibland som att om man inte setts då, så har man inte firat jul ihop. Men hallå – det finns ju så många andra dagar att fira på!

Och det finns många sätt att fira jul:

Gå ”all in” och omfamna alla traditioner.

Gör det enkelt – kanske bara ses och äta lite tillsammans.

Eller, fira inte alls. Det är också ett alternativ, och det behöver inte finnas några skäl.

Omsorgstips för en mer hållbar jul

Om du kan, fundera på följande:

Hur vill du fira jul? Inte hur du borde eller måste.

Om du lever med andra, ha ett litet möte om julen – prata om förväntningar och önskemål.

Fira jul på egen hand- Äta det du gillar, gå på en förundranspromenad, känna smaker, dofter och värme från en fin mugg med något varmt och gott i. 

Ta en paus från sociala medier- även om vi vet att det inte är ”verkligheten” som visas där, kan det vara skönt att inte se alla andras perfekta julfiranden. Firar du med någon- ta en paus då med och umgås på riktigt utan en skärm emellan er.

Sänk kraven: Julen blir av även med smutsiga fönster, köpta köttbullar och köpegodis.

Behöver ni köpa julklappar? Särskilt om det finns barn kan det kännas svårt att stryka dem helt, men måste det vara så många?

Fundera på vem du vill fira jul med. Måste ni ses bara för att ni är släkt?

Bjud hem någon som kanske inte har någon att fira med – en vän som har sin första jul utan barnen efter en separation, eller någon som annars skulle vara ensam.

Det finns även möjlighet att besöka ställen som är öppna för alla- som besökare eller volontär.

Sist men inte minst!

Förespråkar ett leende och ett hej till den du möter oavsett när, var, hur. Eller bara en sån enkel sak som att hålla upp dörren för någon. Små omsorger gör stor skillnad.

När julen är extra svår

Jag vet att många kämpar under julen. För vissa handlar det om ekonomisk stress, för andra om ensamhet. Någon kanske har problem med alkohol eller upplever våld i nära relationer – och sådant tar inte julledigt.

Det finns hjälp att få. Här är några resurser där du kan få stöd:

Mind.se – Stöd och kunskap​

​Mind.se – Fler sätt att få hjälp​

Avslutning

Kom ihåg: DU är värdefull och värd att må bra. Ta hand om dig själv och de omkring dig.

Och om du har det tungt, kom ihåg: This too shall pass-Det här kommer också att gå över.

Våga fråga!
Våga lyssna!
Våga agera!

❤️☀️🌳

Gör dig en fin jul & nyårshelg!

Vill du få Omsorgsbrev från mig under 2025? Klicka på länken och börja prenumera! https://niljung.se/omsorgsbrev/

Män och självmord (psykologiskt olycksfall)

I Sverige var det 1132 pojkar och män som tog sina liv under 2023. Totalt var det 1617 personer som dog i självmord, eller psykologiskt olycksfall som jag föredrar att beskriva den katastrof det är. Det innebär att det var 70 % män som dog. Så har det varit i många år, att det är runt 70 % män som dör. Flickor och kvinnor gör dock fler försök men överlever. Det beror på att män använder mer drastiska metoder och dör vid första försöket. Sen har vi mansnormen…som också dödar. Normen som säger att en man ska vara stor och stark, inte visa känslor, inte be om hjälp och inte söka vård.

I måndags var jag med i Svt Värmland, i ett inslag som handlade om en mansgrupp i Karlstad. I inslaget berättade några av killarna om sin vän som tagit sitt liv i somras och hur de trodde att denna grupp hade kunnat hjälpa honom. De ville nu göra vad de kan för att det inte ska ske igen. 5:26 minuter in i programmet kommer inslaget med killarna och sen är jag med.

https://www.svtplay.se/video/8rQLBzo/lokala-nyheter-varmland/ikvall-18-33

5 november 2024 var jag i Storfors, där var det ”världspremiär” för föreläsningen ” Man, människa och må bra” som jag höll tillsammans med Lars Näsström från organisation MÄN. Tillsammans med Kicki, Eva och Micke på Storfors kommun anordnade vi en fin och viktig kväll.

Innan föreläsningen så bjöd Storfors kommun på grillade hamburgare vilket var mycket uppskattat.

Jag är glad över att antalet män var fler än det brukar vara på min egna föreläsningar. För så ser verkligheten ut- att det främst är kvinnor som kommer på föreläsningar som handlar om psykisk hälsa, jämställdhet och ”mjuka” frågor. Det är skillnad när en man säger att jämställdhet är viktigt, än när jag som kvinna gör det. Att vi var en man och en kvinna tror jag var en framgångsfaktor för frågorna vi pratade om. Efter föreläsningen stannade flera män kvar och vi hade många fina och viktiga samtal. Jag är helt övertygad om att vi behöver fler platser att mötas på, att få samtala och låta alla känslor är med. Jag tror även det behövs fler kill- och mansgrupper för att bryta mansnormen och rädda liv.

Sårbarhet är en SUPERKRAFT!

Våga fråga!

Våga lyssna!

Våga agera!

❤️☀️🌳

Hei Norge! Nå må vi förhindre selvmord( självmord/suicid/psykologiska olycksfall).

Den 17 oktober var det dags att säga hej till den Norska publiken. I september 2023 höll jag en föreläsning för Eda Eidskogs Rotary Club. Där var Atle Strande med, som är aktiv i Hadelands Rotary Klubb i Norge. I våras kontaktade han mig för en förfrågan om att föreläsa i Hadelands kulturhus som ligger i Gran kommune i Norge. De ville uppmärksamma den 10 oktober, världsdagen för psykisk hälsa. Vi bokade in den 17 oktober då jag skulle föreläsa för gymnasieelever på dagen och allmänheten på kvällen.

Jag hade förberedande möten med rektor Anette Brørby Bergsrud och vi bestämde att det skulle vara två föreläsningar så att alla elever skulle kunna få lyssna på min föreläsning om psykisk livräddning. Det vill säga hur vi ökar kunskapen för att förhindra att någon försöker eller tar sitt liv. Selvmordsforebygging som det heter på norska.

Dagen kom och Hadelands kultursal fylldes med ungdomar! Första föreläsningen gick okej men vi insåg att dessa elever inte förstod svenska lika bra som personalen gjorde…Idag så ser inte norska barn och ungdomar på svensk tv lika mycket som förr. Anette berättade även att de börjat dubba Astrid Lindgrens filmer…Ooops! Så inför föreläsning nummer två fick jag snabbt ändra och översätta en del bilder för att fler skulle förstå. Oavsett om första gänget kanske inte förstod allt jag sa, så är jag övertygad om att de fick med sig budskapet- Våg å spørre! Våg å lytte! Våg handle!

På kvällen fylldes Hadelands kultursal av många olika organisationer och det blev tydligt för mig vad viktigt dugnad är i Norge. Jag googlar ordet och det beskrivs så här: ”Dugnad är ett norskt ord som betyder ideellt, oavlönat arbete inom en förening.” ”Dugnad används i Norge för att beskriva olika former av frivilligt arbete – där frivilligheten ibland gränsar till plikt.”

Det var bland annat personer från Fontenehuset Hadeland, Gran Frivilligsentral, Musikkjellern, Gran Kommune, Sparbanksstiftelsen, Hadeland Rotary klubb och många fler där. Människor stannade kvar efter föreläsningen och det var många fina möten och samtal.

Jag hoppas att det blir fler föreläsningar och kanske även föreställningar i Norge! Jag ska lära mig mer norska och ser fram emot att få rusta även den norska befolkningen med kunskap och mod i psykisk livräddning. Tillsammans med Hege Nordahl och Andrea Hvattum blir det nog möjligt! Vilka kvinnor!

Zita Christina Ulnes-Groff från Avisen Hadeland skrev en lång artikel som du kan läsa här: https://www.hadeland.no/maria-mistet-begge-foreldrene-i-selvmord-sa-lenge-noen-lever-kan-vi-gjore-noe/f/5-21-1289377

Läs mer om vad jag kan erbjuda här: https://niljung.se/utbud/

10 oktober- Världsdagen för psykisk hälsa

Världsdagen för psykisk hälsa är nu på onsdag. Ett blogginlägg om vikten av mental hälsa året om.

Under min tid som personlig handläggare på Försäkringskassan mellan åren 2008-2013, där jag arbetade med sjukförsäkringen, blev jag medveten om hur utbredd den psykiska ohälsan är. Begreppet psykisk ohälsa har blivit lite problematisk för mig men med psykisk ohälsa hänvisar jag till Folkhälsomyndighetens definition: ”Psykisk ohälsa kan handla om allt från tillfälliga besvär av oro, nedstämdhet eller sömnbesvär till svårare psykiska sjukdomar som ångest eller depression. Det som kännetecknar psykisk ohälsa är att den påverkar välbefinnandet och hur man fungerar i vardagen.”

Vid tiden på Försäkringskassan var ungefär 40 % av de längre sjukskrivningarna kopplade till stress och psykiatriska diagnoser. Sedan dess har problemet bara växt, och den 10 oktober uppmärksammas detta globalt genom Världsdagen för psykisk hälsa – en viktig påminnelse om att vi måste arbeta för bättre psykisk hälsa året om.

Förenta nationerna (FN) instiftade Världsdagen för mental hälsa 1992, och den 10 oktober har sedan dess varit en dag för att sprida information och minska det sociala stigmat kring psykisk ohälsa. Varje år sedan 2013 har Världshälsoorganisationen (WHO) organiserat en global kampanj för World Mental Health Day, med syfte att uppmärksamma detta allt mer påtagliga folkhälsoproblem.

Psykisk ohälsa är ett växande samhällsproblem, och arbetsrelaterad stress är en stor bidragande faktor. En ny undersökning från Avonova, en av många företagshälsor, visar att 53 procent av svenskarna upplevt psykiska besvär kopplade till arbetet under det senaste året, och bland kvinnor är siffran ännu högre – hela 62 procent. Detta inkluderar ångest, depression och utmattning, och situationen är särskilt allvarlig för yngre personer där 64 procent rapporterar liknande problem.

En arbetsmiljö som bryter ner oss

Ellinor Bånkestad, psykolog på Avonova, betonar i ett pressmeddelande idag, att det inte räcker att bara uppmärksamma psykisk ohälsa en dag om året. Hon menar att den psykiska hälsan måste vara en del av planeringen på både arbetsplatser och i politiska beslut under hela året. Det instämmer jag i- alla dagar i veckan!

Studien hon hänvisar till visar även regionala skillnader – i Sydsverige har 57 procent upplevt arbetsrelaterade psykiska besvär, medan motsvarande siffra i Övre Norrland är 46 procent. Andra skillnader rör utbildningsnivåer och inkomster. Personer med högskoleutbildning rapporterar högre nivåer av psykisk ohälsa (56 procent) jämfört med de som har en grundskoleutbildning (28 procent). Samtidigt visar det sig att lägre inkomster ofta leder till högre ohälsa, där 58 procent av de med lägst inkomst drabbas jämfört med 49 procent i den högsta inkomstgruppen.

Distansarbete och arbetssektorer påverkar välmåendet

Undersökningen lyfter även fram skillnader mellan privat och offentlig sektor. Inom offentliga verksamheter är det 59 procent som upplevt psykisk ohälsa, jämfört med 49 procent i privata företag. Dessutom påverkar möjligheten till distansarbete den psykiska hälsan. Bland de som kan arbeta hemifrån har 49 procent rapporterat psykiska besvär, medan siffran stiger till 57 procent bland de som inte har den möjligheten.

Året runt-arbete för bättre psykisk hälsa

Att uppmärksamma Världsdagen för psykisk hälsa är ett viktigt steg, men det är bara början. Vi behöver kontinuerliga insatser och åtgärder för att förbättra arbetsmiljöer, öka flexibiliteten och ge stöd till de mest utsatta. Först när psykisk hälsa blir en prioritet varje dag kan vi börja bygga ett samhälle där alla kan må bättre, både på jobbet och i privatlivet.

Låt oss börja med att säga Hej! När vi kommer till skolan eller arbetsplatsen. Hej betyder att jag ser en annan människa. Sen kan vi fortsätta med att säga tack när vi får något under dagen och sen avslutar med ett Hej då! när vi går hem.

Arbetsplatser som har grunden: Se mig, hör mig, bekräfta mig och tyck om mig är en bra start för attt främja psykisk hälsa. Oavsett om du är chef, medarbetare, elev eller pedagog.

Låt den här dagen påminna oss om att arbetet för psykisk hälsa aldrig tar slut.

Vill du rusta dig med hållbar hälsa och psykisk livräddning? Kolla in mina tjänster här: https://niljung.se/utbud/ eller så slår du mig en signal så pratar vi om hur jag kan bidra med ett värde för sin organisation.

Våga fråga! Våga lyssna! Våga agera!

En bild från förra veckans vistelse i Ystad. Där jag hade förmånen att göra mitt meningsfulla arbete-att utbilda i psykisk livräddning= hur vi alla kan rädda liv och minska lidande och få bada! Det var en ynnest att få bo och arbeta på https://www.ysb.se/

Måndagen den 13 september 2021 fick jag ett telefonsamtal som jag aldrig kommer glömma.

Det var en medarbetare på Vy Bus4You som ringde, panik hördes i rösten.

”Det är en tjej här som inte vill leva. Vad ska vi göra?”

Vi hade precis avslutat en fotografering, ett udda uppdrag, och jag hade berättat om mitt arbete som ”livräddare” – att sprida kunskap om psykisk livräddning. Jag svarade snabbt:

”Närma henne försiktigt, jag kommer så fort jag kan.”

Jag sprang från torget tillbaka till tågstationen. På perrongen satt två kvinnor vid var sin sida om en ung kvinna. De hade agerat helt rätt. De hade närmat sig, varit empatiskt påträngande, erbjudit henne en banan och en dricka, och pratade lugnt och stilla med henne. Jag frågade den unga kvinnan om jag fick sätta mig bredvid henne. Det fick jag. Jag förklarade vad jag arbetar med och sa tydligt: ”Du ska inte dö här idag.”

Jag tog fram appen Lumeno och visade ”Reflektionssnurran”, ett verktyg som hjälper till att sortera problem. Jag bad henne markera vad hon brottades med just nu. Hon valde bland annat ”mitt boende”. Det gav mig möjlighet att fråga mer:

”Vad är det med ditt boende som gör att du inte vill leva?”

Hon svarade att hon hade flyttat hemifrån förra veckan och kände sig ensam. Den här situationen är jag van vid att möta, personer som tappat livslusten. Men det kändes så naturligt att visa appen, den blev som en sorts ”psykisk hjärtstartare”. Precis som med hjärt- och lungräddning handlar psykisk livräddning om att vinna tid och skapa utrymme för livsviktiga beslut.

Vi pratade en stund till. Polisen kom, spåret var avstängt. Jag upprepade: ”Du ska inte dö här idag. Nu får du välja: antingen följer du med frivilligt, eller så lyfter vi bort dig. Vi är många här som vill att du ska leva.” Efter en stund gick kvinnan med på att följa med polisen frivilligt. De körde henne till psykakuten. Hur det gått för henne efter det vet jag inte, men jag hoppas att hon har fått rätt vård och stöd, och att hon lever idag.

Jag är så tacksam att jag gjorde det där lite märkliga statistuppdraget med min vän Olle Nilsson den där måndagen för tre år sen. Jag var på rätt plats vid rätt tid och kunde göra skillnad, tillsammans med andra som vågade agera. Vi var flera som vågade vara medmänniskor.

Den 10 september, är det internationella suicidpreventiva dagen.

Det är en dag som påminner oss alla de vi saknar.

2023 dog 1617 i psykologiska olycksfall, eller självmord som är det vanligare namnet på denna katastrof. I ett äldre blogginlägg kan du läsa om varför jag inte vill använda ordet självmord: https://niljung.se/2021/03/10/varfor-jag-inte-vill-anvanda-ordet-sjalvmord/

10 av dessa 1617 personer var mellan 10-14 år.

44 av dessa 1617 var mellan 15-19 år.

93 av dessa 1617 var mellan 20-24 år.

Ta in siffran- 10 barn mellan 10-14 år…

Ingen kan göra allt men alla kan göra nått.

Du behöver inte ha lösningen på en persons problem, men att våga ställa frågan:

”Funderar du på att ta ditt liv?”

…kan rädda liv. Hellre att någon blir arg än att någon dör.

Idag, tre år senare, hänger de fotografier vi tog på stationen i Karlstad. Varje gång jag går förbi och ser bilderna känner jag mig tacksam. Olle är fortfarande gift med Linda och jag är fortfarande gift med Petter.😊

I länken https://lumeno.se/ hittar du Lumeno, appen som numera ägs och förvaltas av Sticky Beat. Den är gratis och finns där appar finns. Prova den gärna och sprid den vidare.🙏

Våga fråga. Våga lyssna. Våga agera.

❤️☀️🌳

Förra lördagen nådde jag ett mål som jag haft under sommaren – att springa hela Tjejmilen i Stockholm.

I mars 2024 åt jag middag med en vän som fick mig att anmäla mig till Tjejmilen. Jag som inte sprungit en mil på kanske 15 år…

Det var en dag full av glädje, stolthet och en del överraskningar. Jag trodde inte att jag hade det i mig, men som jag lärde mig under loppet – kroppen kan mer än man tror, särskilt när man omges av andra som kämpar och peppar en framåt.

Kraften i gemenskap

Redan innan loppet, på väg mot gärdet, i toalettkön och på uppvärmningen så kände jag det – kraften i att springa tillsammans med tusentals andra kvinnor. Vissa var rutinerade löpare, vinnaren kom i mål innan jag ens kommit till start, andra sprang sin första mil, men vi delade samma bana, samma mål och samma utmaning. När man ser andra kämpa bredvid sig, med svetten pärlande i pannan och fokuserade blickar, inser man att man inte är ensam i sin resa. Det gav mig energi att fortsätta, att pusha mig själv när benen började kännas tunga och hjärnan sa att det vore skönt att sakta ner och gå…

Under loppet kom det hejarop från både publik och medlöpare, och det skapade en känsla av samhörighet. Det påminde mig om att vi är starkare tillsammans och att det ibland är andra människors närvaro och energi som kan ta en över mållinjen.

Kroppen är starkare än vi tror

Innan loppet hade jag mina tvivel. Jag hade ju inte tränat så mycket sen jag anmälde mig…Fick ett tips att INTE springa en mil innan loppet- då skulle jag ju veta hur jobbigt en mil verkligen är. Så jag följde rådet men sprang nog inte mer än 5-6 km under sommaren. Skulle jag verkligen orka springa hela vägen utan att behöva gå? Det hade ju inte varit ”hela världen” heller om jag fick gå delar av milen. Men något magiskt händer när en står på startlinjen, redo att ge sig ut. Adrenalinet, atmosfären och känslan av att ha ett tydligt mål framför sig gör att kroppen svarar på ett sätt som kan överraska.

Efter ungefär halva loppet kom tröttheten smygande. Jag tänkte till och med- de har mätt fel! Så här långt ska vi väl inte springa när jag såg Slottsbacken. Det var då jag fick påminna mig själv om min fina vän Malins peppvideo hon skickat till mig: ”Spring för helvete!” Jag tänkte även på äventyraren Aron Andersson som simmade till Åland… Kunde han simma dit kan väl jag springa 10 km. Fortsätt bara sätta ena foten framför den andra. Och det fungerade! Steg för steg närmade jag mig målet, och när jag passerade mållinjen var det med en överväldigande känsla av att ha klarat något jag tvivlat på. Heja min kropp- och TACK!

Att fira varje liten seger

Att ha nått detta mål var stort för mig, och jag vill påminna alla som läser detta att fira varje liten seger på vägen. Det handlar inte bara om den slutliga prestationens storhet utan också om resan dit. Att våga försöka, att ta sig ut och göra sitt bästa, det är värt att hylla. Jag sprang Tjejemilen för mig själv, men också för att påminna mig om att jag är kapabel till mer än jag ibland vågar tro.

Det är inte säkert jag kommer springa en massa fler lopp men jag har börjat titta på Tjejmilen Sälen 2025. För nu är jag otroligt stolt över den här milen och den lärdom jag tog med mig: tillsammans är vi starkare, och kroppen är en fantastisk följeslagare på vägen.

Till alla er som kämpar mot era mål där ute – ni är starkare än ni tror!

Att röra på sig är en skyddsfaktor för ohälsa- både fysisk och psykisk ohälsa. Hitta din grej!

Våga fråga!

Våga lyssna!

Våga agera!