Jag blir så jävla less, ursäkta svordomen, på att det inte händer mer.



1328 människor dog av avsiktlig självdestruktiv handling 2023. Ytterligare 289 dog i skadehändelser med oklar avsikt.
Totalt: 1617 liv som inte fick fortsätta.
📎 Källa: Socialstyrelsens dödsorsaksstatistik 2023

Samtidigt slår Polisförbundet larm – i en intervju med Omni.
Poliser får rycka ut när psykiatrin inte räcker till. De skjutsar människor i djup psykisk kris till psykakuten.
Inte för att de vill. Utan för att ingen annan gör det.
Det här är inte värdigt.
Inte för poliserna.
Inte för den som kämpar för sitt liv.
Inte för de anhöriga som står kvar med chocken och sorgen.
👉 ”Sverige sviker de psykiskt sjuka.”
📎 Källa: Omni, 22 mars 2025

Och det här är viktigt:
Det är inte personalens fel. Varken polisens eller vårdens personal.
Vårdpersonalen gör sitt allra bästa – varje dag, varje natt.
De kämpar med för lite tid, för få kollegor och för mycket ansvar.
Det är inte brist på engagemang.
Det är brist på resurser.
Och det är ett politiskt val.

För när det gäller försvaret, då finns det pengar.
Miljard efter miljard mobiliseras snabbt.
Vi ska kunna försvara oss mot yttre hot – men vad gör vi för att skydda människor som bryts ner inifrån?
Om polisen fick fokusera på brott.
Och psykiatrin fick fokusera på vård.
Kanske skulle båda hinna med sina jobb.
Kanske skulle färre dö.
Kanske skulle fler få leva.

Det är inte raketforskning.
Det är sunt förnuft.
1617 suicid.
Och ändå – ingen nationell krisinsats.
Det görs insatser. Men detta är ingen ny kris.
Jag har arbetat med frågan sedan 2014 – och den har pågått långt innan dess.
Mina föräldrar finns med i statistiken.
1997.
2006.

Inget brett åtgärdspaket. Inga krafttag.
Visst, det kom en ny strategi från Regeringen, Socialdepartementet i januari 2025 – ”Det handlar om livet”.
Men den är inte i närheten av vad vi mobiliserade under pandemin.
Den går inte att jämföra med hur vi rustar för krig.
När ska psykiatrin rustas som det samhällsbärande system det faktiskt är?
När ska vi sluta svika?
När ska vi förstå att psykisk ohälsa inte är ett individproblem – utan ett samhällsansvar?
Polisen ska lösa brott.
Psykiatrin ska rädda liv.
Och människor i kris ska inte skickas runt som en punkt i ett överbelastat flöde.
Vi vet vad som krävs.
Det som saknas är viljan.
Och det är ett svek.

Vi medmänniskor kan göra stor skillnad – med ökad kunskap och mod i psykisk livräddning.
Men det kan inte bara ligga på individen och civilsamhället att hjälpa en medmänniska hitta tillbaka till livslusten.

❤️ Du som kämpar – ge inte upp.
❤️ Du är viktig och värdefull.
❤️ Du har rätt att må bra.
❤️ Sök hjälp.

Ring någon- 1177, Mind, Hjälplinjen, Jourhavande Medmänniska, en vän eller 112.
Vinn tid. Du är värd att få leva.
This too shall pass.

Våga fråga!
Våga lyssna!
Våga agera!
❤️ ☀️ 🌳

Sommaren är kort? Eller?

Sommaren är kort? Eller?

Nu är det augusti igen, den sista sommarmånaden. Om vi räknar med juni, juli och augusti så är det 62 dagar. Så då är väl sommaren inte så kort? Eller?

Jag skrev ett inlägg på LinkedIn i juni om hur vi kan ta oss an sommaren och dess förväntningar. Att vi skulle fundera på hur vi vill att det känns när sommaren och ledigheten är slut. Det är som om sommaren, trots alla dess ljusa dagar och ljumma kvällar, glider genom våra fingrar snabbare än vi är redo att acceptera.

Jag har ägnat stor del av min sommar till APT- Acceptans, perspektiv och tacksamhet. Ägnat mycket tid åt reflektion, läsa böcker och bad. Nu accepterar jag att hösten är här och är tacksam för sommaren 2024. Min sommar har varit fin och det känns bra i kroppen nu när hösten börjar närma sig. Jag kommer att förlänga sommaren genom många fler bad- det är till och med varmt i Fryken nu.

Jag fick ett hedersuppdrag kopplat till sommaren- Invigningstala på Kil hela veckan, ett arrangemang som funnits i 53 år! Delar med mig av talet här då det rör allt jag tro och arbetar för.

”Hej!
För några av var det här er första parad, som deltagare eller åskådare. För
andra kan det vara den 53:e gången!
Mitt första minne av Kil hela veckan är från 70-talet då stod jag bredvid och
tittade längtansfullt på drillflickorna som gick först i paraden, speciellt hon
som bar på en stor nallebjörn.
Mitt första deltagande i paraden var nog på tidigt 80-tal- troligen ihop med
folkdansen. På den tiden, 80-talet var det även karuseller och en scen med
artister och disco här på gröna torget. När det upphörde vet jag inte.
2005 flyttade jag tillbaka hit och återigen blev Kil hela veckan en del av mitt
liv. Paraden är en del av sommaren helt enkelt.
Jag är så tacksam för att bo i en kommun med ett rikt föreningsliv och det är
nära till det mesta. Det finns något för alla.
Sport, musik, teater, graffiti, scouterna, Fårfesten och mycket annat.
Jag har på olika sätt varit en del av Kils AIK fotboll, Bki Sunnanå, Kils
slalomklubb, Trekå och IF stången. Åker även tacksamt längdskidor i spåren som
den fantastiska spårpatrullen skapar på Höjda.
Det har sålts toapapper, bingolotter, plastpåsar och kakor. Många pass i
kafeterior, sekretariat och liften samt ett gäng körningar till matcher har
gjorts genom åren. Det är både skönt och tomt att den eran nu är över.
Jag jobbar med hållbar hälsa och psykisk livräddning på olika sätt och jag vet
att både föreningslivet och kulturen är livsviktiga skyddsfaktorer.
Att få vara en del av ett sammanhang, göra meningsfulla saker och röra på sig
är lika viktigt för vår hälsa som mat och sömn. Glöm inte bort det.
Tillsammans kan vi till och med rädda liv och minska lidande genom att våga
fråga hur någon mår- på riktigt. Våga lyssna på svaret och även våga agera.

Våga fråga!
Våga lyssna!
Våga agera!
Detta mantra gäller oavsett fråga.

Våga vara en medmänniska i vardagen.
Bjussa på ett leende och ett hej när du möter någon på Storgatan eller på andra
platser i Kil.
Erbjud att köra även grannens barn till träningen eller matchen, bjud hem nån
nyinflyttad på middag eller fika, handla åt grannen som av nån anledningen inte
kan ta sig till affären, sälj några extra toabalar eller kakor för att hjälpa
laget.
Små omsorger gör stor skillnad.
Gör nått! Säg nått! Det är inte tanken som räknas- det är handlingen. Speciellt
i svåra stunder som vid förluster på olika sätt.
Det är tillsammans vi skapar levande föreningsliv och ett bra samhälle. När vi
vågar göra saker tillsammans- även om vi inte känner varandra.

Var en förebild- för dig själv och andra.
Var snäll, mot dig själv och andra.
Alla bär vi på nått.
Så var snäll- alltid.

Härmed inviger jag 2024 års Kil hela veckan!”

Fotograf Roger Kvarnlöv.

Våga fråga! Våga lyssna! Våga agera!

Hellre arg än död- en föreställning för livet

Hellre arg än död – en föreställning för livet

Jag får ibland höra att jag är modig, till och med att jag är cool.

Oklart om du frågar mig.

Jag vet dock att vi bara lever en gång och att jag inte vill dö nyfiken eller med en massa ”tänk om”. Jag lever nu och är en ”doer” så då gör jag saker. Som att boka Scalateatern i Karlstad för att sätta upp en föreställning…Måndagen den 16 oktober kommer ”Hellre arg än död- en förställning för livet” ha premiär.

Min förhoppning är att företag och organisationer kommer göra en ny slags personal- eller kundaktivitet. Eller att kompisgänget, bokklubben eller familjen kommer. Att grupper av människor möts, kanske äter något innan eller efter föreställningen, och att samtalen om livet fortsätter in i höstmörkret.

Vid denna första föreställning (jag planerar för fler, både i Karlstad och andra ställen) ingår min bok Hellre arg än död.

Carola Jansson och Markus Nordh kommer att vara med mig på scenen och bland annat bjuda på musik.

Varmt välkommen att köpa din biljett!

www.scalateatern.com

 

Våga fråga! Våga lyssna! Våga agera!