Förra lördagen nådde jag ett mål som jag haft under sommaren – att springa hela Tjejmilen i Stockholm.

I mars 2024 åt jag middag med en vän som fick mig att anmäla mig till Tjejmilen. Jag som inte sprungit en mil på kanske 15 år…

Det var en dag full av glädje, stolthet och en del överraskningar. Jag trodde inte att jag hade det i mig, men som jag lärde mig under loppet – kroppen kan mer än man tror, särskilt när man omges av andra som kämpar och peppar en framåt.

Kraften i gemenskap

Redan innan loppet, på väg mot gärdet, i toalettkön och på uppvärmningen så kände jag det – kraften i att springa tillsammans med tusentals andra kvinnor. Vissa var rutinerade löpare, vinnaren kom i mål innan jag ens kommit till start, andra sprang sin första mil, men vi delade samma bana, samma mål och samma utmaning. När man ser andra kämpa bredvid sig, med svetten pärlande i pannan och fokuserade blickar, inser man att man inte är ensam i sin resa. Det gav mig energi att fortsätta, att pusha mig själv när benen började kännas tunga och hjärnan sa att det vore skönt att sakta ner och gå…

Under loppet kom det hejarop från både publik och medlöpare, och det skapade en känsla av samhörighet. Det påminde mig om att vi är starkare tillsammans och att det ibland är andra människors närvaro och energi som kan ta en över mållinjen.

Kroppen är starkare än vi tror

Innan loppet hade jag mina tvivel. Jag hade ju inte tränat så mycket sen jag anmälde mig…Fick ett tips att INTE springa en mil innan loppet- då skulle jag ju veta hur jobbigt en mil verkligen är. Så jag följde rådet men sprang nog inte mer än 5-6 km under sommaren. Skulle jag verkligen orka springa hela vägen utan att behöva gå? Det hade ju inte varit ”hela världen” heller om jag fick gå delar av milen. Men något magiskt händer när en står på startlinjen, redo att ge sig ut. Adrenalinet, atmosfären och känslan av att ha ett tydligt mål framför sig gör att kroppen svarar på ett sätt som kan överraska.

Efter ungefär halva loppet kom tröttheten smygande. Jag tänkte till och med- de har mätt fel! Så här långt ska vi väl inte springa när jag såg Slottsbacken. Det var då jag fick påminna mig själv om min fina vän Malins peppvideo hon skickat till mig: ”Spring för helvete!” Jag tänkte även på äventyraren Aron Andersson som simmade till Åland… Kunde han simma dit kan väl jag springa 10 km. Fortsätt bara sätta ena foten framför den andra. Och det fungerade! Steg för steg närmade jag mig målet, och när jag passerade mållinjen var det med en överväldigande känsla av att ha klarat något jag tvivlat på. Heja min kropp- och TACK!

Att fira varje liten seger

Att ha nått detta mål var stort för mig, och jag vill påminna alla som läser detta att fira varje liten seger på vägen. Det handlar inte bara om den slutliga prestationens storhet utan också om resan dit. Att våga försöka, att ta sig ut och göra sitt bästa, det är värt att hylla. Jag sprang Tjejemilen för mig själv, men också för att påminna mig om att jag är kapabel till mer än jag ibland vågar tro.

Det är inte säkert jag kommer springa en massa fler lopp men jag har börjat titta på Tjejmilen Sälen 2025. För nu är jag otroligt stolt över den här milen och den lärdom jag tog med mig: tillsammans är vi starkare, och kroppen är en fantastisk följeslagare på vägen.

Till alla er som kämpar mot era mål där ute – ni är starkare än ni tror!

Att röra på sig är en skyddsfaktor för ohälsa- både fysisk och psykisk ohälsa. Hitta din grej!

Våga fråga!

Våga lyssna!

Våga agera!